Mora stenar: kungavalplats – tingsplats – kultplats

Projektet syftar till att genomföra en landskapsarkeologisk studie av tings- och kungavalsplatsen Mora äng i Uppland. Mora omnämns som kungavalsplats från sent 1200-tal till 1400-tal i olika källor samt på ristade stenar på platsen. Den tidigaste referensen finns i Erikskrönikan som berättar att Magnus Ladulås valdes till kung här 1275. 

Tingsplatser låg alltid i nyckellägen i landskapet, ofta där flera land- och vattenvägar möttes så att platsen skulle vara lättillgänglig för folk från hela bygden. Mora äng har typiska tingsplatsdrag och ligger bredvid Långhundraleden, nuvarande Fyrisån, en viktig kommunikationsled som kopplade ihop de centrala delarna av Uppland med Östersjön. Mora var sannolikt lämplig som tingsplats för de tre folklanden som senare utgjorde Uppland, dvs. Tiundaland, Attundaland och Fjärdrundaland, eftersom den låg precis på gränsen mellan Tiundaland och Attundaland. Platsen var också den mest lägliga för deltagare från Fjädrundaland eftersom de kunde resa längs Örsundaån, in i den norra delen av Mälaren och sedan till Mora via Fyrisån och Långhundraleden.

Tingsmöten och kungaval bestod av många olika ritualer, som kan spåras både i arkeologiskt och i skriftligt källmaterial. Enligt Erikskrönikan skulle den nyvalda kungen lyftas upp på en sten vid Mora. På 1600-talet skrev Olaus Magnus att kungens sten omgavs av tolv andra stenar. Landskapslagarna nämner också att svearna kunde avsätta sin kung och detta förekommer också i isländska sagor. Enligt Olav den heliges saga hade fem kungar dränkts vid Múlathing [Mora ting].

Studier av tingsplatser har visat att de ofta kringgärdas av sten- eller stolpmonument vilka tolkas som en form av “viband”, dvs den heliga avgränsning av tingsplatser som omnämns i medeltida skriftliga källor. Genom att utnyttja platsens topografi, framför allt vattendrag och våtmarker, i kombination med monument, blev tingsplatsen ”en symbolisk ö” där speciella lagar och regler gällde. En rekonstruktion av äldre strandlinjer på Mora äng visar att den under vendel- och/eller vikingatid utgjorde en holme omgiven av vatten eller våtmark. Detta stärks också av ortnamnen; Mora betyder våtmark och åkern bredvid heter Blötan. En långsträckt upphöjning undersöktes år 1904, och anläggningen visade sig vara byggd av grus och sten med möjliga stolphål. En tydligare bild framträdde vid geofysiska undersökningar vilka påvisade en ca 145 meter lång rad av stolphål som har tolkats som en pir eller vägbank. Denna ledde från en landningsplats till en äldre väg mot den högre liggande mark som utgjorde själva tingsplatsen. Här fanns en storhög, den s.k. Juthögen. Ritualerna kring kungavalen kan spåras långt bak i tiden, och verkar ofta ha haft högar som fokus.

Projektet kommer göra kartstudier, två mindre arkeologiska undersökningar, miljöarkeologiska analyser som möjliggör en rekonstruktion av det äldre landskapet. Den första säsongens arkeologiska undersökning fokuserar på ”piren”, det möjliga stolpmonumentet. Den andra undersökningen inriktas mot den högre liggande holmen där Juthögen har legat.