Förbannad dikt eller verklighet?

Hur vet vi om en berättelse är sann? Frågan är lika gammal som den mänskliga berättarkonsten. Forskarna i projektet vill bidra med ett nytt verktyg som hjälp för att skilja mellan påhittade och självupplevda berättelser.

Frågan om sanningshalten i berättelser är viktig för underrättelseanalys och för juridiska instanser, som polisen och domstolsväsendet. Till hjälp för att avgöra om en berättelse är sann eller inte används stödbevisning i form av till exempel andra utsagor, fingeravtryck och dna, samt rön från psykologisk forskning som har undersökt skillnader mellan påhittade och sanna berättelser.

Det är sedan tidigare känt att ökad kognitiv belastning, till exempel när en talare/skribent
behöver finna ett ord, eller formulera en komplicerad mening, ökar förekomsten av pauser, samt repetitioner och tvekning både i tal och i skrift.

Forskarna i projektet vill bidra med ett nytt verktyg för att skilja på en sann och osann berättelse genom analys av språkproduktionsprocesser i tal och skrift. Deras utgångspunkt är att ökad kognitiv belastning också förekommer när en talare/skribent behöver hitta på sin historia samtidigt som den kläs i ord, och att denna ökade belastning avspeglar sig i skilda språkproduktionsmönster mellan å ena sidan berättelser baserade på självupplevda händelser och å andra sidan berättelser baserade på påhittade berättelser.

Projektet syftar lika mycket till att undersöka metoder som kan ge stöd åt en sann berättelse, som att finna indikatorer på om det finns anledning att granska utsagan i en berättelse lite närmare.